Minis, bara Minis
Här finns inget annat än sådant som rör Classic Minis. Saker som jag tycker är värda att skriva ner och komma ihåg.
Allt började med köpet av en avställd Austin Mini Saloon från 1973. Texten nedan är en grov sammanfattning av resan som tidigare dokumenterades på mitt Instagramkonto. Numera fortsätter den på vero.co/classicmini .
Austin Mini Saloon (1000) 1973
Hösten 2020 ägnades åt hjulupphängningen. Nya gummikonor och Hi-Los monterades, och båda övre bärarmarna reparerades. Bara ett av momenten tog nästan fyra timmar. Därefter följde motorutrymmet och drivaxlarna. När dessa demonterades visade det sig att kulor föll ur drivknutarna och att slitaget var betydligt värre än väntat. Termostathuset gick dessutom sönder vid demonteringen. Varje åtgärd avslöjade ett nytt problem.
Del för del började ändå pusslet ta form. Reservdelar beställdes från bland annat Mini Sport, Mini Spares och Huddersfield Spares.
❝ Like christmas 🎄 many parts who can be nice to have. ❝ — @classic_mini_restoration
❝ Mini number 1 lives! After three decades it is life again in the engine. I'm so happy right now. ❝
Efter omkring tre decennier startade motorn igen.
Den 23 april körde Mini:n för egen maskin för första gången på 26 år. Körningen skedde på privat mark som ett försiktigt test, men det spelade ingen roll. Hjulen snurrade och bilen rörde sig framåt.
Våren 2021 handlade om att få alla detaljer på plats. Nya Falken-däck monterades, bromssystemet färdigställdes, hjulinställning och ljus justerades, ett oljeläckage åtgärdades och förgasaren ställdes in. Den 2 juni 2021 kom belöningen: bilen blev godkänd.
Efter två års arbete, många frustrerande stunder och betydligt mer pengar än planerat var den äntligen tillbaka på vägen. CMCS-märket monterades med stolthet.
Under vintern 2021 gjorde den dessutom ett oväntat gästspel i en musikvideo. Det fanns även antydningar om att bilen kanske skulle säljas, men den blå Mini:n blev kvar i familjen.
I mars 2022 transporterades bilen till Tierp på trailer för att reparera en skada i den nedre karossplåten. En månad senare upptäcktes ett bränsleläckage efter tankning, vilket resulterade i ny bränsleslang och ny tankgivare. Sommaren samma år genomfördes den längsta resan hittills, nästan 290 kilometer tur och retur. Mini:n klarade hela turen utan problem.
Kopplingens tätning mot växellådan skapade dock bekymmer, inte bara en gång utan två. Till slut, med hjälp av Clixwork, kunde allt monteras ihop ordentligt och bilen fungerade som den skulle igen.
Våren 2023 slutade temperaturmätaren att visa korrekt kylvätsketemperatur. En ny givare löste problemet. Samma år deltog bilen i Vårmönstringsdagen Uppland-Roslagen, där den tillbringade en hel dag på vägarna utan bekymmer. Några mindre oljespår från kopplingshuset uppmärksammades efteråt, men sådant hör nästan till en klassisk Mini.
Åren 2024 och 2025 har passerat i betydligt lugnare tempo. Dörrhandtag, drivaxeldamask, oljebyten och fönsterlister har avlöst varandra på den ständigt närvarande att-göra-listan. Under sommaren vägrade chokevajern hålla sin position och ett fäste till ljusbrytaren gick sönder. Små problem, men bilen fortsatte att rulla.
Sommaren 2026 fick den ett fulladdat batteri och startade efter några försök.
Blåbär är tillbaka på vägarna.
Austin Mini Clubman 1971
Startpunkten – bilen som gav kontot sitt namn
❝ Frontgrill lite fixat – för omfattande förbättring saknas tid, material och pengar. Svårt att hitta specifika delar till Clubman som t.ex. grillen. Tuta och köra gäller framöver. ❝
Sommaren 2020 blev en intensiv period av små projekt. Nya dekaler kom på plats och blyersättningen byttes ut när de gamla flaskorna tagit slut. Sedan kom ett betydligt större problem. Mitt under en kort tur försvann bromsverkan helt. Som tur var löste det sig med ett rengjort bromssystem och ny bromsvätska, men några nervösa minuter hann det bli.
Arbetet fortsatte med stolar, dörrar och golv. Lite i taget, nästan varje helg.
❝ So cool, I want one too. But I can't this... ❝ — @melovemini
Hösten 2020 och större delen av 2021 passerade i ett lugnare tempo. En envis kopplingsproblematik låg kvar i bakgrunden och väntade på att få sin lösning. När Clubman:en rullade hem från vinterförvaringen våren 2021 stod det klart att en större insats väntade.
I december samma år kom det som internt fick namnet kopplingsoperationen. Samtidigt dök en ny bekantskap upp i projektet: en annan Clubman som snabbt fick smeknamnet Rosty. Den skulle bli donatorbil och rädda många svårfunna delar.
Under vintern 2021–2022 plockades Rosty metodiskt isär. Bland annat räddades en instrumentpanel och ett par fälgar. I januari 2022 provkördes Clubman:en en sista gång innan den stora renoveringen drog igång på allvar. Och faktiskt, det gick att växla.
I april 2022 lyftes motorn ur. Samtidigt visade det sig att en skadad drivknut hade orsakat skador på avgassystemet och att fronten behövde riktas. Karossen tömdes bit för bit. Dörrar, instrumentbräda, rattstång, bränsletank och Hydrolastic-vätska försvann. I maj återstod i princip bara det tomma skalet.
Den lilla vita Clubman:en lastades på trailer och kördes upp till Keystone Sweden i Gävle för plåtarbete.
Att lämna ifrån sig karossen kändes märkligt.
❝ Lite ledsen ser den ju ut ❝
❝ It's so fascinating to see how the Clubman gets nice again. ❝ — @keystone_sweden
I juli 2022 kom karossen hem igen. Den hade fått ny front, riktad bottenplatta och en stabil grund att bygga vidare på. Nu började nästa fas med subframes, Hydrolastic-system och allt det där andra som ingen ser men som måste fungera.
Under hösten 2023 var det dags för nästa stora steg. Karossen skickades iväg ännu en gång för blästring, kompletterande svetsarbeten och lackering.
Färgvalet var länge en svår fråga.
Originalets isblåvita kulör lockade, men samtidigt fanns tanken på något mer vågat.
Till slut föll valet på Modena Yellow.
I december 2023 kom de första bilderna på den gula lacken och i januari 2024 var karossen tillbaka hemma igen.
2024 blev monteringens år. Framvagnen byggdes upp med skivbromsar, Hydrolastic-systemet fylldes, drivknutar och avgassystem kom på plats och elsystemet började sakta vakna till liv. Instrumentpanel, strålkastare och bakljus monterades tillbaka.
I maj 2024 stod Clubman:en åter på fyra hjul för första gången på länge.
Motorn lyftes tillbaka i december. Den 12 december 2024, exakt 980 dagar efter att den plockats ur, startades den igen för första gången efter totalrenoveringen.
Nio dagar senare, den 21 december, var bilen i princip komplett både invändigt och utvändigt.
Mars 2025 genomfördes de första försiktiga provturerna. Allt var inte perfekt. Differentialen läckte olja och avgassystemet hade vissa missljud. Men det viktigaste var att Clubman:en rullade igen.
I maj fick bilen en professionell genomgång hos en verkstad i Bålsta för att kontrollera resultatet av renoveringen.
Sommaren 2025 bjöd på både framsteg och nya bekymmer. Hydrolastic-systemet ville fortfarande inte hålla tätt och motorn började visa tydliga tecken på ålder. En mindre ratt monterades och en dragögla fick sin plats, men till slut kom beskedet som länge hängt i luften.
Motorn närmade sig slutet av sin livslängd.
Nu står Clubman:en i vintervila och väntar på en ny hjärttransplantation.
Efter allt den redan har gått igenom känns det som ett problem den också kommer att överleva.
Morris Mini Traveller / Austin Mini Countryman 1966
❝ En extra lång Mini? Nähä, två som måste dela på garagetältet. ❝
❝ Rolig bil med mycket att göra framöver. ❝ Det visade sig vara en träffsäker sammanfattning.
Under de följande åren hamnade Traveller:n ofta bakom de andra projekten i kön. Den fick lite tillsyn då och då, några kortare turer och enstaka inköp av delar. Bland annat köptes fyra 10-tums Dunlop-fälgar våren 2021. De skulle få vänta länge på sin tur.
❝ Kollade idag efter min Mini Traveller som väntar på bättre tider. Den parkerar så fin och artig. ❝
De bättre tiderna kom till slut hösten 2024.
Planen var egentligen ganska enkel. De yttre trösklarna behövde bytas och bilen skickades iväg till verkstad. Men som så ofta med gamla bilar visade sig verkligheten vara betydligt mer komplicerad. När gammalt material och tidigare lagningar avlägsnades dök större skador upp bakom ytan.
Det blev dyrare än tänkt, men bilen kom tillbaka med nya trösklar och ett underrede som behandlats med rostomvandlare och rostskyddsfärg.
Den 22 december 2024 fick Clubman:en flytta på sig för att ge plats åt nästa stora projekt.
Nu var det Traveller:ns tur.
Julhelgen blev intensiv. Motorn lyftes ur, framvagnsramen demonterades och motorutrymmet blottades för första gången på länge. Elhärvan plockades ur, ljudisoleringen revs bort och arbetet med att avlägsna gamla lager färg tog sin början.
Under åren hade bilen hunnit få en imponerande samling kulörer. När färgen slipades bort kom lager efter lager fram: primer, vit, grön, röd, ägggul, citrongul och delvis mörkblå metallic.
Sex lager historia på samma plåt.
Nyårshelgen 2024–2025 fortsatte i samma tempo. Kupé och bagageutrymme rensades från gamla färglager med hjälp av grovrengöringsskivor och roterande fräsar innan plåten behandlades med rostomvandlare.
Dörrarna fick också sin dom.
Passagerardörren var fullt räddningsbar. Förardörren var betydligt värre och liknade mest en schweizerost.
Samtidigt dök fler överraskningar upp. Motorhuven visade sig vara av Austin-typ snarare än Morris-typ, sannolikt utbytt någon gång under bilens liv. Taket innehöll gamla spacklingar som behövde arbetas om och vänster framskärm visade sig vara kraftigt angripen av rost.
När framvagnsramen lyftes bort upptäcktes dessutom att gångjärnsinfästningarna behövde repareras.
Vintern och våren 2025 handlade om ett metodiskt arbete där varje färdig detalj blottlade nästa problemområde. Gångjärnsinfästningar reparerades, innerskärmar fick ny plåt och framskärmen svetsades tillbaka.
Sedan kom det som länge hade varit den stora mardrömmen.
Golvet.
Tidigare ägare hade lagat det i omgångar med varierande kreativitet. Nya plåtar hade lagts ovanpå gamla och rost hade i många fall lämnats kvar under tidigare reparationer.
Till slut fanns ingen annan väg framåt. Bakre subframen demonterades och bilen fick sväva fritt medan arbetet påbörjades.
I april 2025 kunde den första nya golvhalvan svetsas på plats.
Det blev en viktig milstolpe.
Därefter följde sidfickor, transmissionstunnel, hjulhus och förstärkningar. Karossen blev gradvis starkare för varje ny plåtbit som kom på plats.
I december 2025 var hela golvet återuppbyggt. Den tidigare ganska mjuka karossen hade återfått sin styrka och kändes inte längre som en "Flintstone-bil" som hölls ihop av ren vilja.
Under arbetet växte projektet vidare underifrån. Tjock underredsmassa skrapades bort lager för lager innan rostomvandlare, zinkfärg och rostskyddsprimer applicerades.
Det är inte ett arbete som syns när bilen är färdig, men kanske det viktigaste av alla.
Under samma period försökte jag också kartlägga bilens historia via Riksarkivet. Några tidigare ägare kunde identifieras och en del av bilens långa liv började sakta träda fram.
En av de mest oväntade upptäckterna kom i februari 2026.
Den citrongula "Traveller:n" var egentligen en Austin Mini Countryman.
Under arbetet med bakpartiet blev det tydligt varför de små stötfångarna aldrig passat ordentligt. Karossdetaljerna stämde inte överens med vad som förväntades på en herrgårdsvagn.
Plötsligt föll flera tidigare mysterier på plats. Bland annat förklarades skillnaderna i bakpartiets utformning och de märkliga modifieringar som en tidigare ägare hade gjort.
Arbetet fortsatte med bakdörrsstolpen på förarsidan, som visade sig vara genomrutten. Nya sektioner tillverkades och svetsades in. Även den saknade trappan under dörröppningen byggdes upp på nytt, liksom delar av golvet och infästningarna kring den bakre subframen.
I april 2026 fick Countryman:en lite välförtjänt uppmärksamhet när den presenterades i Classic Mini Bulletin.
❝ Min Countryman har blivit lite 'kändis ❝
Projektet fick därmed ett liv även utanför garaget.
Sommaren 2026 bjöd däremot på ett avbrott som ingen hade planerat för. En kommande flytt gjorde att karossen behövde flyttas och det intensiva arbetstempot bromsades upp.
Samtidigt fanns en viktig känsla av trygghet.
Det största arbetet var gjort.
Golvet, karossen och de bärande strukturerna hade reparerats grundligt. Nu finns en stabil grund att bygga vidare på när nästa kapitel i renoveringen tar vid.
Och som med alla gamla Minibilar gäller samma sak:
Varje ny plåtbit på plats är ett steg närmare vägen igen.
Austin Mini Pickup 1965
Drömmen som gick i uppfyllelse – med svensk historia
Den 26 mars 2022 blev en speciell dag.
❝ Idag är ingen vanlig dag för att det är Pickup-dag. En önskan gick i uppfyllelse. ❝
En Mini Pickup, den sällsynta, praktiska och lite småtokiga transportversionen av den klassiska Mini:n, hade flyttat hem. Efter Saloon:en, Clubman:en och Traveller:n fanns nu ännu en Mini på gården.
Pickupen visade sig dessutom bära på en dokumenterad svensk historia. Under 2025 dök ett gammalt exemplar av Classic Mini Club Swedens klubbtidning från 2016 upp, och där fanns bilen med.
❝ Min älskade Mini Pickup var med i dåvarande Classic Mini Club Sweden klubbtidning 2016. ❝
Det är något särskilt med att äga en bil som går att följa bakåt genom åren. Man blir inte den första ägaren av historien, bara nästa kapitel.
Redan fem dagar efter köpet dök ett passande tillskott upp i samlingen. En Mini Pickup i skala 1:43 från Spark hittade hem.
❝ Modellen är nästan lika snygg som originalet.❝
Kärlek vid första ögonkastet är nog den bästa beskrivningen av relationen till Pickupen. Till skillnad från flera av de andra Miniprojekten kom den inte med omfattande renoveringsplaner eller stora karossarbeten. Istället blev den en bil att njuta av.
Ett oljebyte här.
En liten utflykt där.
Precis så.
Under våren 2022 fick Pickupen dessutom oväntat besök när en person från tidningen Klassiker, som själv hade ett intresse för Mini Pickup, tittade förbi. En liten modellpickup bytte ägare och ännu ett Mini-minne skapades.
Sommaren 2022 fick bilen uppfylla det som kanske är dess egentliga syfte.
En tur till Biltema ;-).
För vad passar egentligen bättre för en klassisk pickup än att användas som pickup?
I september samma år dök ett mindre bekymmer upp. Det började ryka lite i motorrummet, sannolikt orsakad av olja som hamnade på avgassystemet.
❝ Min 'Pup': det röker lite i motorrummet.❝
Sedan följde en längre period av stillastående. Pickupen fick stå tillbaka medan andra projekt krävde tid, delar och uppmärksamhet.
Men i oktober 2023 var det dags igen.
❝ Första gången efter en lååång tid att jag kunde åka med min pickis. 🥰❝
Efter lite förberedelser var den tillbaka på vägen.
Redan dagen därpå väntade en längre tur till och från "Hönsen". Pickupen tuffade på utan protester och gjorde precis det den ska göra.
Pickupen är inte det största projektet. Den är inte den mest avancerade renoveringen och den kräver inte ständig uppmärksamhet. Istället är den precis det den var tänkt att vara när den en gång byggdes.
En enkel, charmig och välbevarad liten lastbil från en tid då bilar fick vara just bilar.
Ibland behöver man inte ännu ett projekt.
Ibland behöver man bara en Mini som startar, rullar och får en att le. 🚚💛
Mini-livet i övrigt
Träffar, tidningar, modeller och allt det där som händer utanför garaget
Att ha klassiska Minisar handlar egentligen om mycket mer än bilarna som står i garaget.
Det börjar ofta med en bil, men ganska snart dyker det upp tidningar, modeller, klubbmärken, träffar och människor med samma märkliga intresse. Plötsligt är Mini inte bara ett fordon utan en liten del av vardagen.
I januari 2021 kom en present som nästan tog andan ur mig.
❝ Otroligt många äldre Mini-tidningar. Typ 30 kg... dvs mycket att läsa framöver. ❝
Kartongerna var fyllda med gamla nummer av Mini World, tekniska artiklar, reportagen och historiska återblickar. Högarna med läsning verkade aldrig ta slut.
Och precis som så många andra entusiaster började samlandet växa av sig självt.
❝ Jag blir mer och mer Mini-nörd. ❝
Det blev fler tidningar, fler böcker och fler timmar framför gamla artiklar om modeller, färgkoder, tävlingshistorik och ovanliga specialversioner.
Sommaren 2021 kom nästa påminnelse om hur internationell Mini-världen faktiskt är.
I Vaxholm stötte jag på två deltagare från IMM 2021, International Mini Meeting. De var mitt under sitt äventyr genom Europa och hade kört från Italien hela vägen upp till Nordkap innan färden fortsatte söderut igen mot Tyskland.
Att träffa människor som använder sina Minibilar för sådana resor gör intryck.
Samma år dök också olika Mini-prylar upp här och där.
En t-shirt från 60-årsjubileet i Bromma hittade till slut hem.
❝ För två år sedan var jag på 60-årsträffen i Bromma men vågade inte köpa en t-shirt med en isärplockad Mini. Nu fick jag tag på den. ❝
Sedan fortsatte det.
CMCS-märken.
Halsdukar.
Modellbilar.
Och en pepparkaksform i form av en Mini, en present från @clixwork.
❝ Jag vet vad jag kommer göra den här helgen. ❝
För den som fastnat ordentligt i Mini-världen verkar det alltid finnas ytterligare någon detalj att samla på.
Samtidigt fortsätter själva bilparken att förändras.
Mot slutet av 2025 dök ännu en kombi upp. Den här gången en Austin Mini Countryman från 1964.
Tanken från början var egentligen ganska enkel. Bilen behövde en omfattande renovering och var främst tänkt som reservdelsbil till mitt andra projekt.
Men sådana planer har en tendens att förändras.
Ju mer man tittar på äldre Minibilar, desto svårare blir det att betrakta dem som enbart reservdelar. Och när det dessutom handlar om en ovanlig modell med uppskattningsvis bara ett fåtal exemplar kvar i Sverige börjar nya frågor dyka upp.
Ska den plockas ned?
Eller ska den räddas?
Det svaret finns nog inte ännu.
Men erfarenheten säger att det är farligt att ställa den frågan i ett garage fullt av Minisar. För rätt vad det är har man plötsligt ett nytt projekt.
Och historien visar att det sällan stannar vid fyra. 🚗🚗🚗🚗🚗