Välkommen till landet. Nu försvinner vägen.
Den 2 oktober flyttade vi äntligen in i vårt nya hem.
Efter år av planerande, visningar, drömmar och beslut stod vi plötsligt där med nycklarna i handen. Hösten hade precis kommit till Vallentuna. Träden började skifta färg och det där lugnet som bara finns på landet infann sig nästan direkt.
I ungefär en vecka.
Sedan började det regna.
Och regna.
Och regna lite till.
De senaste dagarna har himlen över Vallentuna verkat ha fastnat i ett läge där någon glömt stänga av vattnet. Dag och natt har regnet fortsatt utan större uppehåll. Det som normalt är en liten bäck förvandlades snabbt till något som mer liknade ett mindre vattendrag med egna ambitioner.
För att ta oss till och från huset behöver vi passera en liten bro. Den används egentligen inte av så många. De flesta som passerar är promenerande eller cyklister. För oss är den däremot bokstavligen vägen hem.
Under helgen såg vi hur vattnet började hitta nya vägar.
Först forsade det längs servitutsvägen.
Sedan började gruset röra på sig.
Sedan började jorden röra på sig.
Sedan började man inse att naturen inte bryr sig särskilt mycket om fastighetsgränser, samfälligheter eller vem som står som ansvarig i någon pärm hos Lantmäteriet.
När jag tittade på bron blev det tydligt att själva stenkonstruktionen faktiskt klarat sig förvånansvärt bra. Bron har stått där betydligt längre än vi har bott här och verkar ha sett en och annan höststorm genom åren.
Problemet finns runt omkring.
På vår sida av bron har stora mängder jord spolats bort från rampen upp mot överfarten. På andra sidan har marken mellan stenarna släppt och täckytan som tidigare höll ihop konstruktionen har försvunnit. Där det tidigare fanns en övergång finns nu håligheter och blottlagda stenar.
Samtidigt fanns det en viss ironi i situationen.
På lördagsmorgonen hade vi nämligen precis spridit ut ett ton väggrus.
Ett ton.
Det kändes som en ganska rejäl mängd när den fanns på släpet.
Några dagar senare kunde man konstatera att naturen inte var imponerad.
Delar av gruset verkar numera vara på väg mot Östersjön.
Kanske lite väl tidigt för att behöva börja om med vägunderhåll, men landet följer sällan någon inflyttningsplan. Tanken var egentligen en annan - nämligen att sätta fokus på detta nästa sommaren.
Eftersom vi inte äger bron själva blev nästa kapitel att försöka förstå vem som faktiskt ansvarar för den.
Som vanligt när gamla vägar, servitut och samfälligheter är inblandade är svaret inte helt enkelt.
Bron tillhör två samfällighetsföreningar med var sina sex delägare. Den i särklass största delägaren är Vallentuna kommun med närmare 75 procents andel.
Det gjorde att vi under måndag morgonen skickade in en skadeanmälan till kommunen.
Lite intressant är att kommunens webbplats uppger att de inte äger anläggningen. Samtidigt visar underlagen från Lantmäteriet något annat. Därför kompletterade vi anmälan med dokumentation, bilder och bevis som visar ägarförhållandena.
Nu väntar vi på besked.
Under tiden fortsätter vattnet att rinna.
Det finns något fascinerande med hur snabbt naturen kan förändra ett landskap. Det som såg stabilt ut för två veckor sedan ser idag helt annorlunda ut. Man inser ganska snabbt att ägande, ansvar och underhåll inte bara är juridiska begrepp. Förr eller senare blir de väldigt konkreta.
Ofta i form av en bortspolad väg.
Trots allt försöker jag se det som en del av resan. När vi köpte huset drömde vi inte bara om byggprojekt, verkstad och framtida planer. Vi köpte också allt det andra som följer med ett liv närmare naturen.
Ibland innebär det fantastiska höstmorgnar.
Ibland innebär det att man står i regnet och funderar på vart exakt ett ton grus tog vägen.
Och ibland innebär det att den viktigaste infrastrukturen i ens liv plötsligt är en liten bro i skogen.
Vi får se vad kommunen säger.
Tills dess håller vi tummarna för torrare väder.